brothers

Igår så besteg carro jag och josse ett berg. Vi började den otroliga färden som små ovetandes smö möss som tror att råttfällan ska vara enkel att övervinna. Sedan började vi klättra. Natten hade lagt sig som ett mörkt lakan över oss och vi irrade upp för berget med min mobillampa som enda belysning. Caroline som är en veteran inom bergsbestinging tog täten. Men bestämda steg och en näsa som kan känna alla sorters lukter ledde hon mig och josefin till toppen. Färden var lång och plågsam(Ja den var det. "Josse släpp inte bara grenen nu så jag blir piskad". Josse säger " Varning " och släpper den. Ja det gjorde lite ont). När vi levt livet på berget en stund så var färden ner lika hård som vägen ner. Snön bet i våra ben och trädens grenar tog tag i våra kläder. Det kändes som om vår sista tid var kommen. Sedan vid slutat av berget var det bara ett farofyllt hopp kvar mellan oss och friheten. Vi hoppade och lyckades.



Sådär hemska såg vi ut vid berget